josefinlp

när det redan hopplösa blir omöjligt,
när det redan borttappade blir försvunnet.
när något som aldrig ens fick en chans att börja - redan slutat. 

jag har inte ens rätt att fortfarande tänka på det här, det borde och finns ingen förklaring till varför jag kan känna såhär; efter två små tagent nertryck från dig, mår jag illa och surret i magen, som mest skaver än kittlar, gör volter. Jag önskar att någon kunde riva sönder dig innifrån med naglar och knivar istället för mig, jag önskar det var du och inte jag. Jag önskar att det var tvärtom.

frågor utan svar, frågetecken, oro och levande i en ständig ovisshet.
men nu vet jag iallafall.. tror jag